Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa gällande rätt inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som särskilda skäl, har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan Lagen om preskription av skattefordringar m.m. och Preskriptionslagen.

Vår uppsats behandlar redovisning av uppskjutna skattefordringar i svenska noterade IT-bolag, hänförliga till underskottsavdrag. Uppsatsen innefattar såväl en kvantitativ som kvalitativ undersökning. Den kvantitativa delen innebar en undersökning av årsredovisningar från samtliga, på Stockholmsbörsen, noterade IT-bolag. Den kvalitativa delen bestod av en enkät utskickad till de tio bolag, vilka redovisade de största posterna avseende uppskjutna skattefordringar i förhållande till totala tillgångar. Vi fann att redovisningen av posten uppskjutna skattefordringar var en känslig punkt för IT-bolagen.

Redovisningsrekommendationer har stort fokus i dagsläget och sedan år 2005 ska alla börsnoterade företag inom Europeiska Unionen redovisa i enlighet med IAS/IFRS. Införandet av nya rekommendationer har dock visat sig vara problematiskt vissa gånger och rekommendationen om inkomstskatter är inte ett undantag. Särskilt uppskjutna skattefordringar har visat sig vara svårt att greppa, då dessa endast ska redovisas om företag kan visa på att de i framtiden kommer att gå med vinst. Uppskjutna skattefordringar i samband med underskottsavdrag innebär starkare krav på årsredovisningens utformning och det har i olika debatter framkommit att företag många gånger inte uppfyller kraven som ställts kring motiveringar av upptagandet av denna tillgång. Detta problem som finns kring redovisningen av uppskjutna skattefordringar leder oss till vår problemformulering som lyder:Vilken effekt har 2001 års rekommendation om uppskjutna skattefordringar haft på redovisningen i börsnoterade mindre företag?Huvudsyftet med denna studie är att kartlägga förekomsten samt förändringar i motiveringar av uppskjutna skattefordringar i redovisningen vid införandet av den nya rekommendationen.

Syftet är att beskriva och analysera dels hur svenska börsföretag redovisar uppskjutna skattefordringar hänförliga till skattemässiga underskottsavdrag enligt RR 9 och vilka problem som denna redovisning innebär, dels hur användbar den information som redovisningen ger är för användarna av de finansiella rapporterna. Vidare avser vi att utreda huruvida skattemässiga underskottsavdrag är att betrakta som en tillgång i balansräkningen. Vår studie visar dels att de studerade företagens redovisningar av uppskjutna skattefordringar hänförliga till skattemässiga underskottsavdrag skiljer sig betydligt i flera avseenden, dels att det finns betydande brister i den redovisade informationens användbarhet, vilket till stor del beror på de brister i tillförlitlighet som RR 9:s tolkningsutrymme ger upphov till. Många av de studerade företagen avviker från RR 9 främst genom att inte ge de upplysningar som rekommendationen kräver. Vidare anser vi att det värde som de uppskjutna skattefordringarna hänförliga till skattemässiga underskottsavdrag tas upp till i balansräkningen inte bör begränsas av en i rekommendationen bestämd tidshorisont, eftersom detta inte skulle medföra en bättre redovisning.

Uppsatsens syfte är att utifrån fastställandet av olika användargruppers åsikter kring RR9 gällande uppskjutna skattefordringar hänförda till underskottsavdrag, presentera eventuellt önskade förändringar, förbättringar och/eller kompletteringar av den nämnda rekommendationen. Uppsatsens metod är av det kvalitativa slaget. Genom djupgående intervjuer med två av RR9: s användargrupper, dvs. redovisningsexperter och företag, har försök gjorts till att skapa en helhetsbild över vederbörandes åsikter kring rekommendationen. De i vår studie som kommer i kontakt med uppskjuten skattefordran är av synsättet att rekommendationen besitter mer eller mindre brister.

A1195.

Uppsatsen behandlar skatteflyktslagen ingående och en definition av begreppet skatteflykt presenteras. Även begreppen skattefusk och skatteplanering bearbetas. Vidare nämns metoden genomsyn då den är ett alternativt sätt att angripa skatteflyktsförfaranden på.Uppsatsens syfte är att utreda vilka omständigheter som krävs för att skatteflyktslagen ska bli tillämplig samt om lagen är tolkningsbar. Om så inte är fallet utreds hur lagen kan omarbetas. Det framkommer att lagen går att tillämpa och tolka men svårigheter föreligger.

1 januari 1999 infördes lagen om revisorns anmälningsskyldighet. Den ålägger revisorn i ett aktiebolag en anmälningsskyldighet om han misstänker att VD eller styrelseledamot gjort sig skyldig till brott inom ramen för bolagets verksamhet. Lagen är mycket omdebatterad och möttes av stor skepsis, främst bland revisorer, vid dess införande. Vårt syfte med denna uppsats är att utifrån ett empiriskt material undersöka om tillämpningen av lagen medför att lagstiftarens avsikter uppnås. Sammantaget tyder det som framkommit i vår undersökning på att lagen om revisorns anmälningsskyldighet inte fungerar i praktiken.

De preskriptionsregler som idag finns i försäkringsavtalslagen, konsumentförsäkringslagen och trafikskadelagen har visat sig vara mycket oklara och därför vållat stora tolkningsproblem. Det största problemet har varit frågan om när de stipulerade preskriptionstiderna skall börja löpa. Förarbetena ger ingen klar ledning i frågan och både försäkringsnämnderna och Allmänna Reklamationsnämnden har varit splittrade i sin syn på problemet. I doktrinen har det påtalats att det råder brist på avgöranden från HD i frågan och det är först på senare år som viktiga mål har tagits upp i högsta instans. De problem som denna uppsats i första hand skall behandla är de som berör den tioåriga preskriptionen, med utgångspunkt i HD-avgörandet NJA 2001 s 695 (I och II).

Den grundlagsstadgade näringsfriheten är av stor betydelse för Sveriges välstånd. Den får därför endast inskränkas av i huvudsak lagstiftning som skyddar angelägna allmänna intressen. Antitrustregleringen, som är en stor del av konkurrensrätten, utgör en sådan lagstiftning som motiveras bland annat med hänsyn till att den fyller en funktion i enlighet med allmänintresset, nämligen att bevara och främja konkurrensen. Regleringen får dock inte alltid konkurrensfrämjande resultat, då följderna av regleringen kan bli att företag på grund av alltför omfattande påföljder efter en överträdelse inte själva kan styra sin verksamhet i enlighet med näringsfriheten. Särskilt omfattande torde konsekvenserna vara för de mindre ekonomiskt bemedlade företagen.Analysen av konsekvenserna i nedanstående framställning är teoretisk, vilket innebär att det är omöjligt att göra en intresseavvägning då omfattningen av de praktikska konsekvenserna inte är utredd.

En tredjemanspantsättning föreligger om en person pantförskriver egendom till säkerhet för en annan persons skuld. Tredjemanspant anses allmänt ha stora likheter med både pant och borgen. Tidigare ansågs att tredjemanspants bestämningsgrunder huvudsakligen stod att finna i borgensinstitutet. På senare år har en förskjutning inom rättsvetenskapen skett, såtillvida att pantinstitutet fått en ökad betydelse vid fastställandet av tredjemanspantens bestämningsgrunder. Den osäkerhet som härvid råder om i vilken omfattning respektive säkerhetsinstituts regler är tillämpliga vid fastställandet av tredjemanspantens bestämningsgrunder ger, sammantaget med osäkerheten kring i vilken omfattning tredjemanspantsinstitutet utgör en egen rättsfigur med därtill hörande, unika regler, en situation där varken tredjemanspantsättare, gäldenär eller borgenär med tillförlitlig säkerhet kan värdera tredjemanspanten såsom säkerhetsrätt.

Denna uppsats tar sikte på att utreda vad som krävs av borgenären för att han ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda vid preskriptionsavbrott samt hur KFM i Karlstad följer den praxis från HD som finns beträffande preskriptionsavbrott åstadkommet av gäldenären. Uppsatsen kan därför delas in i två delar där den första delen förklarar den svenska preskriptionslagstiftningen tillsammans med praxis från HD. Fokus ligger på preskriptionsavbrott åstadkommet av borgenären och den bevisbörda han då har. Både praxis och lagstiftning ger ett och samma svar, nämligen att det krävs av borgenären att han visar att de brev med preskriptionsavbrytande verkan som han sänt gäldenären även kommit fram till denne. Kan han inte bevisa detta anses fordran vara preskriberad.I uppsatsens andra del studeras dels domar från HovR och dels beslut från KFM i Karlstad.

Syftet med uppsatsen är: 1. Att redogöra för den nya lagen om finansiell rådgivning till konsumenter, dess avsikt och bakgrund. 2. Att redogöra för fyra bankers inställning till lagen och deras förberedelser inför kommande implementering. 3.

Politiken bakom FRA-lagen - Analys ur ett rationellt perspektiv.

Sjukfrånvaron har ökat sedan 1980-talet. Regeringen har åtskilliga gånger försökt utreda hur de bäst ska kunna sänka sjukfrånvaron och öka arbetsgivarnas delaktighet i problemet. Den senaste åtgärd regeringen genomfört är införandet av lagen (2004:1237) om särskild sjukförsäkringsavgift och ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1991:1047) om sjuklön. Införandet har medfört att arbetsgivaren har ett utökat medfinansieringsansvar och därmed ett större rehabiliteringsansvar. Uppsatsens syfte är att studera om regeringens intentioner har fått önskad effekt på de arbetsgivare vi intervjuat.